Fridelin ™

Fall inte tillbaka på samma bana.. Blir så frustrerad över att se någon
närstående må dåligt. Dels för att jag inte vet vad jag ska göra för att hjälpa denna
& dels för att jag känner mig hjälplös. Klarar inte av att sitta och titta på,
måste jag agera på något vis,
oavsett om jag själv skulle råka illa ut så offrar jag det hellre än att se på.
Rädslan för att själv råka illa ut existerar inte överhuvudtaget.
Tror också att jag använder min energi till att försöka hjälpa andra så mycket som möjligt för att
jag själv inte vill tänka tillbaks, minnas... Och självklart för att folk ska må
bra och vara lyckliga. Finns inget värre än att se någon ensam och övergiven.
Egentligen är jag som två personer...
Jag hatar att se folk må dåligt,
men samtidigt är jag så djävulskt iskall, hur går det ihop?
Vad döljer jag?